En tonårsmammas tankar

Du berör mig så starkt.
Kan det vara så att jag känner igen mig i dig?
För att jag själv lever om delar av mina omtumlande tonår?
Att alla mina egna undanstoppade känslor kommer upp till ytan igen?
Jag vet att jag har en gåva. Extra användbar just nu.
Intuition säger en del, men jag vet att det är mer än så.
Tack och lov.
Universum hjälper mig att fixa det här.
Att guida dig rätt genom tonårens alla slingriga, lockande, pockande vägar, kantade av faror och livselixir.
Man ska igenom, jag vet.
Jag själv älskade det. Och hatade det.
Förälskelser, fyllor, äventyr och begynnande plikter, skolan och bakpå mopeder med vind i håret.
Hångel, bekräftelse, första gången, andra gången, sveken, vännerna, drömmarna, sommarnätterna, musiken.
Nu är det din tid. Din längtan. Din flykt från det jobbiga.
Din önskan att duga, att räcka till, att leva för dagen, följa impulsen.

Du är som jag. Fast ändå inte...